1957 var Sven i Indonesien med filmkamera och Hasselbladare i packningen. Den 16 juni skriver Sven i dagboken från ön Komodo:
”Verkligen en toppendag! Kanske min hittills bästa under den fotografiska karriären.”
Det handlade om mötet med de upp till 3 meter långa komodovaranerna, världens största ödlor.
Sven och hans assistenter hade avlivat en get och låtit den hänga ett dygn i den tropiska värmen. Lukten av ruttet kött, visste Sven, var som parfym för Varanus komodoensis. Medan geten ruttnade fick Sven hjälp att bygga en plattform med bra kameravinkel mot åteln.
”Pranovo och jag hade knappt riggat opp hela vår utrustning förrän det prasslade i snåren lite här och var.”
Lite senare kom den första verkligt stora varanen på högresta ben genom savannen. Ända fram till kadavret. Kameran spann! En till dök upp från andra hållet. Sedan ännu fler.
Sven filmade och fotade frenetiskt, massor av färg och svart-vitt. Efter ett slag lät han assistenten Pranovo sköta kameran medan han själv gick ner från plattformen för att få närbilder.
”Han [varanen] tycktes inte bry sig så mycket om mig. [Jag] Avancerade så fort han körde huvudet i buken och tog rulle på rulle i extrema närbilder. Närmare och närmare och han bara tittade på mig och slickade sig om käften med sin tvekluvna gula tunga.”
Emellanåt var det två stora ödlor och fyra små vid kadavret. När alla verkade mätta tyckte Sven att dagen kunde vara slut och tänkte rädda resterna av getkadavret till nästa dags filmning. Då kom den stora varanen tillbaka och protesterade genom att hugga de väldiga käkhalvorna i den enda kvarvarande skånken medan Sven drog i repet.
”Festlig syn”, skriver Sven, ”dragkamp med en skräcködla från forntiden!”
Svens bilder hamnade i reportage för tidningen Vi och i hans bok Öga mot öga. Filmen ”Hos forntidsdrakarna”. Den filmen är inte digitaliserad ännu, men vill du se komodovaraner på film så hade SVT ett inslag i Världens natur: Vår gåtfulla planet den 10 mars i år.
/ Pia Gillsäter